Nu har tystnaden sänkt sig över gården och alla våra älskade barn har lämnat gården. Kvar sitter mamma och pappa och gården har aldrig känts så tom fastän vi är 30 personer kvar här. Men det är fel personer, det saknas 23 fantastiska barn som nu har vuxit så snabbt under tre korta veckor.
Dagen vi alla jobbat mot hela lägret har nu kommit och passerat. Den började kyligt och grått som att vädret visste vad som komma. Efter en oförglömlig och obehaglig väckning fick konfirmanderna, som inte hade många timmars sömn i kroppen, en välbehövlig frukost som dagen till ära var utomhus. Städtävlingstiden ägnades åt packning och sminkning fast inte packning. Vi upptäckte även att de seriekopplade brandvarnarna fungerade mycket utmärkt och att de sätts igång av locktångsånga. Därefter begav vi oss till den ödesdigra kyrkan där konfirmanderna klädde sig i de vackra kåporna och sparka av sig båda skorna. Klockan blev elva och vi tågade stolta in med My i spetsen. Konfirmationen gick utan större problem, och ett uppskattat inslag var redovisningarna från konfirmanderna som inte hunnit skriva klart vad de skulle säga. Det blev en ny, mer personlig vinkling än vi tidigare hört! När den var klar var det kramkalas och sedan stor konvoj av bilar som skulle till gården för konfirmationslunch.
Vi åt en sista sorglig måltid tillsammans som avslutades av ett tal från oss där gråtandet började. Vi delade ut presenter till våra underbara barn och gick till kapellet för en sista bön. Sedan började den riktiga prövningen. Att krama hejdå till alla barn och veta att lägret var inne på sin sista timme. Mamma grät. Pappa grät. Barnen grät som små bäbisar. Himlen grät stora tårar som kom precis i slutet av kramringen. Därefter började barnen ett efter ett rulla hemåt i sina hemska monsterbilar som tog dem från oss.
Här börjar den tråkiga berättelsen om hur vi städade gården, men den lämnar vi till er fantasi.
Vi är så tacksamma över att ha fått träffa alla er konfirmander och att vi fick låna dem av er föräldrar under tre korta med himmelska veckor. Förhoppningsvis har de fått ett minne för livet och vuxit som människor, det har i alla fall vi. Om ni föräldrar nånsin tröttnar på era barn vet ni att ni alltid kan skicka tillbaka dem till oss.
Nu är det bara 75 dagar kvar tills vi får samlas på gården igen som den stora familj vi är.
Trötta men stora kramar från Mamma Lakto och Pappa Oskar
[slideshow_deploy id=’1683′]