[slideshow_deploy id=’2062′]
Tre veckors resa mot att konfirmera alla 28 barn tog idag sitt sista steg. Konfirmanderna har gjort en resa som inte kan skrivas ned i en sådan här blogg. Jag ska försöka sammanfatta den sista dagen konfirmanderna fick ha som just konfirmander.
Dagen började för vissa klockan åtta, då det var väckning. För andra hade natten ens inte tagit slut, då de ville ta tillvara på varje minut som fanns kvar. Vi njöt av en stärkande frukost utomhus, då matsalarna var fixade för konfirmationslunchen. Snabbt vandrade klockan, och det blev dags för att göra sig redo och cykla till kyrkan. Väl där bytte alla konfirmander till kåpor, och såg till att de såg så tjusiga ut så (de är så fina i kåporna). Vi samlades i ring och försökte samla oss inför den sista ansträngningen, som konfirmationen innebar. Sedan var det dags att ställa upp i processionsleden och göra sig beredda. Klockorna började klämta, och Arvid (som stod längst fram med korset) tog de sista stegen på denna resa. Konfirmationen flöt på oerhört bra, och alla skötte sig så fint (de flesta av er var väl där och kan intyga på detta). Konfirmationen gick oerhört snabbt, och snart var det dags att gå ut igen. Alla tog sig i sin egen takt tillbaka till gården, där det blev dags för mingel. De flesta konfirmander ville visa sitt rum för sina riktiga föräldrar. När de hade fått mysa ett tag med sin riktiga familj var det dags att njuta av de sista timmarna med varandra. Vi samlades i cykelboden där barnen och vi ledare fick sitta. Det blev en stor buffé av massor mumsig mat, som följdes av en underbar efterrätt. När efterrätten var färdigäten kom åtminstone min största prövning för dagen. Jag, och mamma Clara, hade förberett ett litet hyllningstal till våra barn, men knappt han vi säga ett ord var innan tårarna rann nedför våra kinder. Efter talet gick vi upp till kapellet för en sista bön, och det var få som kunde låta bli att gråta en skvätt. Nu skulle vi sedan ta våra sista steg ned till den stora kramringen. Vi kramade varandra hej då och ännu fler grät. Det tog ett gäng timmar men var behövligt. När vi kramats klart började barnen åka hem, och tomheten smög sig på.
När de hade åkt fanns bara en smygande känsla om att någonting var fel. Vi har sedan dess städat, ätit pizza och rester, kollat på film, städat mer, volleybollat, städat och sovit. Dagen har varit en oerhörd känslourladdning, och lägret kommer aldrig vara detsamma.
Jag är så oerhört stolt över mina 28 barn. Att de kom hit i påskas och knappt visste hur man kramas men nu kan kalla sig för de bästa kramarna i världen. De har vuxit enormt, och de är helt enkelt bäst. Klockan är knappt elva, och halva gården sover redan. Vi som fortfarande är vakna saknar alla konfirmander.
Stor kärlek till alla mina 28 barn, hoppas ni får vila ut och att ni har haft ett lika bra läger som jag. Men det är bara tack vare er.
Kram, Pappa Oskar.
