Kära älskade gullungar!
Nu ÄR ni konfirmerade! Efter en lång, spännande och förhoppningsvis supermysig natt var det äntligen dags för den stora finalen. Skräckblandad förtjusning, att stå där i kyrkan och se er slutföra lägret var både underbart och sorgligt. Det symboliserade att ni var klara med er tid som konfirmander och att nu börjar flera år som AL (HOPPAS VI!!!!!).
Precis som Kalle sa så kändes det som att Gud var nöjd med er insats då solen tittade fram lagom när vi gick ut ur kyrkan. Ni har varit så himla duktiga! Sällan har vi varit så stolta, det var svårt att hålla tårarna borta. Ni är alla underbara individer och det har varit helt fantastiskt att lära känna er och se hur ni utvecklats. På förträff och början av påsken var somliga lite kaxiga och hade med sig fasaden man ofta har i skolan. Steg för steg försvann fasaden och ni har visat hur ni är bakom den, och vilka härliga människor det är som har kommit fram! Ni är roliga, mysiga, kärleksfulla och allmänt gos.
Vi är så otroligt tacksamma för den här tiden. Ni har lärt oss mycket om oss själva och att man kan älska en grupp omaka tonåringar gränslöst trots att man nyss lärt känna dem. Ni har visat att ungdomar kan ta hand om varandra och acceptera varandra trots knäppa egenskaper och dessutom i kombination med sömnbrist. Ni ger oss hopp. Ett hopp om fred. Ett hopp om gemenskap. Ett hopp om kärlek. Vi älskar er!
Nu har ni alla åkt hem. Vi sitter här utan våra 18 konfirmander. Såhär måste det kännas när barnen flyttar hemifrån. En otrolig saknad och ett stort tomrum. Vi känner lukten av er i era rum. Vi ser er springa omkring på vinden trots att den är tom. Vi hör er prata i konfirmandmatsalen. Vi hör Aylas hysteriska skratt. Vi inbillar oss att någon knackar på dörren till ledarrummet men när vi öppnar står där ingen Frida. Vi ser hur ni spänner ut era nästan vältränade bröst. Vi ser även riktiga spår av er överallt i form av diverse kvarglömda ägodelar.
Vi ses på efterträffen.
Vi älskar er.
Puss och kram
/Mammis och pappis